En några dagar gammal chokladbrun kalv vilar nöjt på sin halmbädd i en rymlig kätte. Kalvens panna pryds av en triangelformad bläs. Den lilla kalven har döpts till Ipana. – Den kommer att växa upp till en bra mjölkko, spår Juho Anttonen som är husbonde för mjölkgården Kalliomäki. Koskötare Mia Saukkonen bekräftar att många bra mjölkkor har en liknande bläs i pannan.

Gården Kalliomäki i byn Kinnarniemi i Parikkala har behov av bra mjölkkor. Ladugården som stod klar i december 2009 rymmer cirka 65 kor och några platser står fortfarande tomma.

Stöd till en ung företagare

För 25-årige Juho Anttonen var jordbrukaryrket ett självklart val sedan barnsben. För ett par år sedan gjordes generationsväxling på gården när Juhos föräldrar Eira och Juha Anttonen överlät ansvaret för driften på sonen.

Generationsväxling på en gård kräver noggrann planering och tillräckligt med tid. Finansiering kan sökas hos ELY-centralen. Det går att få stöd såväl för såväl etablering som jordbrukare som för investeringar.

I och med Anttonens generationsväxling blev det också aktuellt att förnya lokaliteterna för mjölkproduktionen. Gårdsfolket räknar ut att gården som köptes i medlet av 1940-talet nu drivs av fjärde generationen Anttonen, men under årens lopp har korna mjölkats på fem olika sätt. – I början var det handmjölkning. På 1950-talet skaffades den första spannmaskinen. Sen blev det rörmjölkning och efter det en mjölkningsstation. Nu sköts mjölkningen av en robot, räknar Juha Anttonen upp.

Byggandet av en ny ladugård var en stor investering. Den var ändå nödvändig för en som vill hänga med i jordbrukets utveckling som en konkurrenskraftig mjölkproducent. Bidraget och räntestödet från Programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland var till bra hjälp för Juho Anttonen.– På basis av min ålder fick jag understöd för 35 procent av TE-centralens, numera ELY-centralens, godkända kostnader. Dessutom fick jag räntestödslån.

De faktiska byggkostnaderna för Anttonens ladugård blev 800 000 euro. De godkända kostnaderna var 750 000 euro. Skillnaden beror på att man gjorde några ändringar och tillägg till planerna under byggnadsprocessen. – Lyckligtvis hölls vi ändå ganska bra inom budgetramarna, konstaterar Anttonens.

I villkoren för EU-finansiering ingick bland annat att man måste begära tre anbud på varje anskaffning som kostade över 3 000 euro. I praktiken betydde villkoret att nästan alla inköp måste konkurrensutsättas. Det innebar ett avsevärt papperskrig, men gav samtidigt en viss stabilitet åt anskaffningarna. – Om jag inte valde det förmånligaste alternativet måste det alltid motiveras. Motiveringen kunde exempelvis vara bra tillgång till service, förklarar Juho Anttonen.

Juho säger att han under byggnadsprocessens gång märkte att det finns risk för att på sätt och vis förblindas och mista sitt sinne för proportioner då man handskas med stora summor. Den som nyss har betalt en räkning om 50 000 euro och till nästa ska bestämma om han ska köpa en anordning som kostar 3 000 eller 5 000 euro tycker inte att ett par tusen hit eller dit gör så stor skillnad.

– Om man inte hela tiden är noggrann kan det hända att kostnaderna löper amok. Att återgå till verkligheten känns sedan hårt när du börjar betala de högre kostnaderna från mjölklikviden, slår den unga företagaren fast.

Du måste röra dig också på annat håll i ladugården än hos roboten

På gården Kallioniemi är den nya ladugården cirka 75 meter lång. Vid sidan av lösdriftsstallet har ladugården rum för spädkalvar, ett mjölkrum med tvättutrymme samt ett kontrollrum varifrån man kan se in i ladugården. Gaveln mot gårdsplanen innehåller ett rymligt foderförråd. I lagret finns plats för bland annat en stor fodervagn i vilken fullfoder åt korna blandas till.

– Vi övergick nyligen till att utfodra med fullfoder. I vagnen blandar vi ensilage, spannmål och mineralämnen. Från vagnen förs fodret maskinellt till det transportband som löper ovanför foderbordet och därifrån vidare till korna. Korna får helfoder i samband med mjölkningen.

Även om den datorstyrda roboten sköter om tvätten av kornas juver från början till slut och samtidigt doserar helfodret individuellt åt vart och ett djur behövs det fortfarande en människa i ladugården. – Roboten är ett hjälpmedel. Då den har hand om mjölkning och rapportering får djurskötaren tid över för annat arbete och granskning av korna. I ladugården måste man röra sig också annanstans än hos roboten, annars är det mycket som blir oupptäckt, betonar Juho Anttonen. Datorn identifierar korna på basis av siffror, men gårdens alla kor har också ett namn. Enligt husbonden är det en självklarhet och vittnar om att djuren är individer. – Nog måste man klara av att kunna namnen på sextio kor, skrattar Juho.

Invånarna i ladugården verkar också de vara nöjda med sin tillvaro. Korna reagerar knappt alls på en tillfällig besökare som sticker sig in på eftermiddagen. Största delen ligger och idisslar i boxarna. Roboten mjölkar som bäst en ko och ett par djur går i långsamt mak mot mjölkningsplatsen.– När det är fridfullt i ladugården – och det är det ofta – vet man att korna har det bra, konstaterar Juho Anttonen.

Text och foton: Päivi Pokkinen